Oskars blogg

Ok, jag lovar att jag ska försöka vara en bra kritiker som går in på VARFÖR jag tycker som jag tycker, men innan det så måste jag bara säga: HOLYFUCKINGSHIT IT'S THE AVENGERS!!!!

Ok, ok... I'm cool. Let's do this!

Avengers är regiserrad utav Joss Whedon, och är en adaption utav serietidningen Avengers som är publicerad av Marvel Comics. Filmen är en milstolpe, i det att det är första gången man faktiskt lyckats efterlikna serierna i deras skapelse. Vi har alla sett dem här karaktärerna i deras egna filmer tidigare, och nu är första gången som de gör en "crossover" på så sätt, and it is glorious! Fördelen med att vi redan vet vem Iron Man, Captain America, Hulk och Thor är, är att filmen inte behöver lägga ner halva filmen på att etablera karaktärerna. We know who they are, now let's see how they interact!

Filmen handlar om att Loki, Thors bror, lyckas stjäla the Cosmic Cube (tesseracten som de kallar den i filmen) från SHIELD, och han planerar att göra något med den. Something BAD (tm). Så Nick Fury (Samuel L "Motherfucking" Jackson!) kallar samman några extraordinära individer för att bekämpa hotet.

Som sagt så är det en fördel att vi redan känner huvudpersonerna, då vi inte lägger ner onödig tid på att etablera dem för publiken. För let's face it: du kommer inte att se den om du inte sett de andra, och du skulle inte sätt dem andra om du inte hade tänkt se Avengers. Detta gör också så att vi kan få se lite djupare på några andra karaktärer som varit med lite i sidan av i de andra filmerna. Främst av allt Black Widow och Hawkeye, som båda är agenter för SHIELD. Joss Whedon gör action bra, men där hans stora styrka ligger är fan att få karaktärer att kännas verkliga och älskvärda. På så sätt får vi många av dessa olika karaktärer, och uppmärksamheten är jämt fördelad på dem utan att det känns som att ingen får någon egentlig utveckling. Dock så kommer du inte känna likadant, om du inte har sett de tidigare filmerna, vilket du själv får avgöra är ett fel eller ej.

Actionscenerna är bra gjorda, och det finns en riktigt cool "oner" mot slutet av filmen som går från varje medlem i Avengers till den andra mitt i en stor strid utan att klippa. Vad mer finns det att säga om det, liksom?

Min slutgiltiga slutsats är denna: det är en jävligt bra film, med mycket bra action, och välskrivet manus, älskvärda karaktärer och Joss Whedon's karaktäristiska snark, och hur kan man inte älska det? Also, actual quote från mig: "HOLY SHIT EJKE! That's the HELICARRIER!"

Jag sitter och kollar på Melodifestivalen, och då kommer låt nummer 7: "Why Am I Crying?"

   Jag suckar, ännu en sådan där "ensam kvinna på scenen som sjunger sprött och rösten kanske spricker lite men det är helt okej för det innebär att hon visar känslor"... låt.

   Missförstå mig inte. Bara för att det är en ensam kvinna på scenen som sjunger på det här spröda sättet och rösten spricker lite, så avskyr jag den inte. Faktum är att jag inte avskyr den. Det är mycket värre än så. Jag blir helt apatisk och stänger av. Zone out, liksom.

   "Det finns inget nytt under solen" är ett uttryck som jag kommer att tänka på nu. Det kanske stämmer, men det är skillnad på premisser och utgångspunkt, och att bara göra samma sak om och om och om och om och om igen. Varje år så hör vi en sådan här låt. De är inte dåliga, de bara är. I bakgrunden medan vi sitter och pillar på iPhonen och ser om vi ändå inte kan klå oss själva i en omgång av Unpleasant Horse. Det är inte kvaliteten på låtarna som stör mig.

   Som vissa av er kanske vet så är något jag avskyr wangst. Det är oproportioneligt, överdriven, självömkan. Detta fenomen är vanligt bland tonåringar-- I dare say all of us have done this at one point or another. Det är när första förälskelsen säger att man inte har chans på henne, och man tror att man aldrig kommer hitta kärleken. Det är när man får VG på provet och ens framtid är förstörd p.g.a. ens dåliga betyg.

   Det är irriterande.

   Och när jag satt där i soffan och klådde min egen high score, så insåg jag varför sådana här låtar fortsätter att göras och uppvisas i Melodifestivalen. Precis som med Twilight, kokain och Gears of War så kommer folk fortsätta med att tillverka populära saker. Då förstod jag att, runtom i landet, så sitter det förmodligen massvis med tonårstjejer (ty, det verkar som om tjejer wangstar med andra tjejer och killar med andra killar) och säger: "Jo, jag förstår vad den här låten säger." Det behöver inte vara just den här, utan bara den här sortens låt. Det sitter folk faktiskt och tänker: "Den här låten talar till mig, hon är så olycklig men ändå så stark, ooo så olycklig jag är för min pojkvän lämnade mig/whateverthefuck people wangst about that I'm too tired to write."

   Och då vill jag bara säga en sak...

   Bitch, please. Du är en tonåring född in i det land som är i topp när det gäller välfärd, du har förmodligen aldrig behövt gå hungrig mer än ett par timmar, det i ditt rum kostar säkert mer än vad vissa mindre lyckade människor tjänar på ett halvår och du har aldrig faktiskt upplevt riktig kärlek. Sluta gnälla och fuckin' gör något produktivt.

Mitt förra inlägg var inlägg nummer 100, och detta måste firas! Hurra, hurra, hurra!

Cue fireworks...

There we are.

100 inlägg... Nä, fan vad läckert. Jag måste medge att jag uppfylls av en oförtjänad stolthet. 100 inlägg. Och vad har jag gjort? Jag har skrivit, och rantat, reviewat och hyllat. Det har varit en händelserik färd, fylld med under och--

Fuck it, jag kan inte! Nej, jag tänker inte göra en clipshow!

Ni vet, ju närmare 2015 vi kommer, desto mer övertygad blir jag om att Back to the Future ljög för oss. Call me naive, but goddammit, I want my flying car and holographic  movies! Sen jag först hörde Doc Brown säga de magiska orden: "Where we're going we won't need roads!" har jag levt i förväntan... Men ack, och tvi, det verkar som om jag kommer bli besviken.

Så, 2012 är det nu. Vad roligt. Finns de som hävdar att "i år är det slut", men det vet vi ju att det är bullshit. Jag själv tror att shit's gonna happen, för det är det som alltid sker. Skit i en ny början, det är en fortsättning. Hurvida fortsättningen kommer vara Return of the King eller om det kommer bli som ännu en bok i "Song of Ice and Fire" det vetta fan, och det bryr jag mig inte om. Ta det som det kommer, det onda med det goda och allt det där, det låter rätt bra.

2011 var ett mycket... intressant år. Jag säger inte att det har varit bara skit, nej nej. Diktatorer har störtats, och det är ju alltid bra. Visserligen har MASSA skit hänt också, men inget som vi inte kan klara av. Säga vad man vill om människor, men inte fan är vi push overs. Vi kommer kämpa för överlevnad i minst ett par hundra år till. Om sedan Jorden går under eller ej, det kommer bara innebära att det uppstår nya villkor. Villkor som vi, vilket vi alltid gör, kommer att böja, och vända och bryta. 'Cause goddammit, we're fucking awesome.

Gott nytt år!

Hade tänkt skriva något. Kommer inte på vad. Jag återkommer.

Batman. Jävlarrr i helvete, namnet enbart väcker bilder av stordåd och ren, ofiltrerad awesomeness (do not ingest if pregnant, elderly or under the age of 12, or not Batman).

Batman är, skulle vissa hävda, kodifieraren av "badass" som vi använder uttrycket idag. Jag säger inte att han var den första eller största (jag säger inte att han inte var det heller), men det går inte att förneka att Batman har haft stort inflytande på världens tänkande om badassness.

Batmans in-universe backstory är vida känd, men jag gör en snabb genomgång av den, just in case someone's been living under a rock for the last 70 years or so...

Som ung pojke bevittnar Bruce Wayne hur hans föräldrar kallblodigt skjuts ner på gatan i Gotham City (to be fair, they were walking through Crime Alley, but hey! It was that, or Rape Ave.). Needless to say, he doesn't take it well. Men redan här får vi se hur badass han är! Där du och jag (och de flesta emotionellt friska, sunda personer) skulle accepterat och gått vidare efter en sorgeperiod, så säger Bruce, ett barn, att han ska förinta brott.

   An impossible task? Maybe. But points for spirit!

   Efter detta är allt lite suddigt, men det står klart att Bruce, när han blev stor nog, resta jorden runt, studerandes alla möjliga former av vetenskap, kriminologi, kampsport och psykologi, innan han återvände till Gotham City.

   Exakt hur allt detta gick till, och detaljerna kring hans tidiga dagar som Batman varierar, but most stories agree on one thing: badassery happened.

   Enligt Frank Miller (pre-ASSBAR och galenskapen) så slog han snabbt ihop sig med den enda rena polisen i staden: Lt. James Gordon, och de två har sammarbetat sedan dess.

   I början gick allt bra: mafiosos och gangsters blev skrämda av denna stora, mörka, mystiska figur som var en enorm fladdermus (eller? Mwahahaha!), and all seemed well.

   Then came the REAL bad guys. Våldsamma galningar så som the Joker och Scarecrow slog sig ned i Gotham, kanske just för att Bats var där från början.

This makes the task truly impossible, inser man nu. Hur ska Batman kunna utrota brott, om galningar lockas till honom?

   Det går inte.

   Och Batman vet detta.

   See, the core, the real heart of what makes Batman much more badass than Superman, for example (who's cool, but not really Badass), det är hans envishet. Superman är också vida känd för sin Stålvilja (just for pun), men Batman har mer än en gång slagit fiender långt över Supermans kraftnivåer med enbart sin intelligens och vägran att ge upp.

   And that's why we love him.

   'Cause Batman can take on anyone, despite being "only human", and win.

Då var det klart! 14 (tja, 15 om man räknar epilogen) kapitel, uppladdade i ojämn takt! Det är sannerligen ett monument till min egen lathet, och till Firefox's nackdelar att jag inte orkar göra det varje dag. Men, men. Nu är det klart, men inte färdigt.

Som ni märkte finns det en sequel-hook, precis som det ska finnas. Problemet nu är att jag inte vet om folk faktiskt var intresserade av den här följetongen, så nu är det upp till Dig. Skriv gärna någon fin liten kritik, bra som dålig, så att jag kan lära mig som författare, och underhållare.

Som en liten extra grej har jag (kommer, tekniskt sett, när inlägget är skrivet) ändrat omröstningen från "Kirk vs. Picard" till "Vill du ha en fortsättning till Fimbulvinter?" som ni gärna får (läs: "ska") rösta på.

In other news: Skyrim har bara sju dagar kvar, jag har skaffat jobb, Albin är jobbig och jag saknar att ha filosofi nu på lovet. Oskar, out!

Cat's howl, the sky is green, pigs fly and Hummel was king. That's about the level of logic we were at.

   "No, no," I whispered in desperation. "Don't... Say it ain't so..."

   "But it is," Hummel's voice said from the doorway. I turned to face him, a grim expression on my face.

   "How could you?" I asked. "To your own brother?"

   "It was easy, really. Once I'd gotten used to the thought, that is."

   "But he's you brother! Doesn't that mean anything?"

   He pondered the question for maybe one second before answering. "No."

   "You're a scum," I spat, and prepared to unleash the fatal winds upon him. He sensed the stirring in the air, and took a step back.

   "Nuh-hu!" he said, and snapped his fingers. A dozen gnomes dressed in plate armor and carrying swords showed themselves, coming out from behind secret compartments in the walls that I hadn't noticed at first. The king's bodyguard.

   My god, it was as if he was intentionally defiling everything his brother was.

   "I wouldn't do that here, Ben," he said, smugly. "The guards, and the people, would have some issues if you killed their new king."

   "You're not king yet," I growled.

   "Oh, hush you. I will be soon," he scoffed, and nodded toward Mummel.

   I didn't say anything. He was probably right anyway. Shit.

   "I suggest you leave soon," he continued. "I have some business to attend to."

   "Fuck you," I stated.

   "Beat it," he clarified, with anger.

   "What happens after you become king?" I asked, nonchalantly. "You gonna keep doing what you brother has?"

   He smirked. "I have different plans. I'm thinking of expanding this kingdom."

   "You ever come close to the mortal realm and I'll kill you," I snarled.

   "Fuck you."

   I smiled, and started walking away, and I could feel his eyes burn in the back of my neck. Before I headed back down the stairs, I turned around.

   "Hummel, you know something? You guys still owe me a favor."

   "You can't affect this, Ben," he jested.

   "Oh, I know. I wasn't planning on that."

   He was cautious now, but he still asked: "What's the favor?"

   "Keep supplying the Aesir with weapons, will you?"

   His eyes turned into thin, black slits, and his face looked like a hairy tomato. I'd struck a nerve. With that I left, and in any normal case, I'd been pleased that I at least got to step on somebody's toes.

   But Hummel's reaction told me something that I didn't like

   Somebody was supporting him. Somebody who held a grudge against Odin and his ilk. 

   Somebody was whispering in his ears with scarred lips.

Epilogue

The police came for me after two days, having analyzed some of the blood in the motel, and coming up with a match. Me. I went away quietly and answered every single question.

   "Were you there?"

   "Yes."

   "Did you see the girl?"

   "Only as a corpse, and afterwards I called you guys."

   "Why did we find your blood at the crime scene?"

   "Got shot."

   You know, the usual questions.

   They kept going for several hours, before Mort announced that big, muscular, bald guy had confessed to the crime, and confirmed that I had, indeed, been shot.

   They didn't believe me, but a confession is a confession, and sometimes you take the easy way out. I still felt their watchful eyes every time I went outside, waiting to catch me in the act.

   Gwen, meanwhile, had disappeared, and I couldn't reach her. I don't know where she went, or why, but one part of me suspects that maybe she'd crossed a line that someone had drawn helping me against Brutus.

   It made my stomach curl.

Odin didn't make any direct contact, but over a period of a few weeks, I could always spot a raven around my neighborhood, keeping watch over me. After three weeks of being spied on, I yelled at the bird that me and Odin were even, since I'd used my favor with the gnomes to keep him and his army well armed. The bird flew away, and I didn't see it again. It felt much more relaxing, thinking that maybe I'd actually managed to weasel myself out of a deal with him.

   Of course, I still owed Hecate a favor of her choice, but she didn't come to me to cash it in, making me think that maybe she'd just forget about it.

   And maybe I was John Galt.

The Brick was shut down for renovation after they discovered that it had been a victim of a very sad case of vandalism, that had left a large area completely scorched. However, the interest in bringing it back up was too low, and it ended up abandoned, becoming a sort of home for transients.

   And other things too.

   The weather kept getting lousier and lousier, with snow falling everyday. By Christmas, it was hard to even open the door.

   By May, the snow was still there.

   Scientists and tabloids were quick to blame global warming.

   I put together two and two, and blamed something else.

   Fimbulvinter.

   Ragnarök.

   Odin was preparing a war, and someone was trying to sabotage it. The Sky-Walker and Wolf-Father. And somehow, I had become involved in the hostilities.

   What Hecate'd said was true: darkness would fall. In fact, it was falling now.

   The days grew shorter, colder, darker. At least in the northern hemisphere. In the south, there was heat waves and drought. And all over the world, things going bump in the night, things that hadn't bumped for several centuries, were crawling under the beds of the human race. Closets were full of creepy, bug-eyed monsters and their moms, while all of the Nine Worlds trembled before the coming battle. It was the beginning of the end. Panic and death.

   So what could I do?

   I went to work.